I går arbetade vi vidare med fotografering av olika torp-miljöer i småland. Vi fick nog ihop ett helt reportage med sovrum, kök, farstukvist och flera detaljbilder som tvätt av trasmattor och retrotäcken på tvättlina.
Direkt efter jobben var klara rattade vi vidare mot Borgholm. På kvällen checkade vi in på Strand hotell. Där hade vi en egen (ytterst amatörmässig) vinprovning där vi konstaterade att vissa viner smakade aceton, midsommarkrans eller flygbränsle. På kvällen käkade vi gott i hotellets restaurang och somnade ovaggade efter en lång arbetsdag.
I morse efter frukosten stod jag och beklagade mig över hur mina naglar såg ut. Tänkte att jag borde satsa på en manikyr innan sommaren. Blicken fastande på ringfingret och jag stirrade med öppen mun – med ett fruset ansiktsuttryck. Kan tänka mig att jag var lite lik tavlan Skriet av Edvard Munch.
– FAAAA’N mina ringar är borta!!!
Både vigselringen med briljanten och morgongåvan med flera små diamanter. Borta!!! På fingret kanade bara min förlovningsring ensamt fram och tillbaka.
Efter rekonstruktion av gårdagens arbete, var analysen att ringarna måste ha flugit av fingrarna i samma stund som jag vispade upp löddret i tvättunnan där trasmattan skulle ligga. Kan de ha trillat ned i tunnan och sedan följt med badvattnet ut, när jag tömde det bland kirskålen nära kohagen? Eller var det när jag riste löddret av fingrarna innan jag skulle greppa tag i kameran?
Hela dagens planerade Ölandsrundtur ställdes snabbt in. Likaså viktig fotografering av grindar och entréer.
Istället kastade vi oss i bilen och åkte tillbaka till torpet i småland.
Målmedvetet gick vi loss på kirskåls-fältet med sax. All avverkad sly, lades i en krog som nogsamt tömdes i en mellandepå, för att kunna gås igenom en gång till om så skulle behövas. Jag kröp. Och klippte. Mamma gick som en mäla och stirrade i marken och rev ogräs. Varje löv lyftes på. Som att leta efter en fucking nål i en höstack. Men så fick jag en ingivelse och övergav kirskålen för en stund. Tittade istället mitt i gräsmattan. Försiktigt petade i löven. Och där! Där låg ringen med smådiamanter i. Jag skrek rakt ut… här är den!!!
Vi letade mer intensivt i en cirkel runt första fyndet. Strax därefter hittade mamma vigselringen. Helt otroligt! Vi skrek och kramades och dansade omkring och jag grät en skvätt. För hur fasiken var det möjligt att hitta ringarna på hela denna stora tomt? Vilken lättnad. Vilken glädje.
Det var helt enkelt inte min tur att ha otur. 
Obs! bilden är ett fotomontage.
Inga djur eller människor kom till skada under fotograferingen.