Med stor energi forcerade vi igår dörrarna till design-mekkat Svenssons i Lammhult. Förväntan hängde i luften; här ska inspireras! här ska shoppas!
– Hej! Vi såg annonsen om en ny outletbutik. Var ligger den?
– Njaaa, någon helg då och då utvidgar vi vår fyndhörna i källaren, till en outlet. Men nu har vi inte det. I källaren finns våra fynd.
Okej. Fair enough. Kan ju ha tolkat annonsen fel. Istället ger vi oss i kast med markplanet. Väggen med Pappelinas vävda plastmattor som visas på bilden ovan, var fräsch. Och visst här och där har man fått till ganska trevliga miljöer. Men intrycket i stort känns ganska oengagerat. Förutom en ganska ful ljuslykta och ett betongfat (som jag också köpte) till nedsatt pris, möts vi inte alls av tydlig butikskommunikation med lockelser som Sommarfynd!
Utvald design i Juni!
Design-frossa!
Solskenspriser!… eller… Duggregnsrabatt!
Avdelningen med accessoarer och inredningsdetaljer känns rörig och ihoptryckt, det är svårt att ta in vad som finns. Inga trevliga stilleben är uppdukade med sommarbuketter av prästkragar och lupiner. Inget göms undan, men inte heller lyfts något fram – vilket ger ett intryck av en jämngrå massa av prylar. Man tappar lite sugen att lyfta upp något enda föremål. Utan glider gloendes förbi mellan de belamrade hyllorna.
Möbelavdelningen ger lika lite ”vill-ha” känslor. Saker bara står där de står. Man har faktiskt helt missat att arbeta med inramningen. En lyxig och utvald känsla som borde gå hand i hand med presentationen av världens finaste DUX-lädersoffa (som ändå går loss på 85.000 kronor) uteblir helt.
Det verkar inte finnas några nyskapande tankar kring hur man kan bygga miljöer med spänning, tex i oväntade möbelkombinationer, med ljussättning, med musik, med dofter, med fantastiska färger eller tapeter eller konstverk som fond till dessa unika och vackra möbler.
Kort sagt: Det saknas Story-Telling.
Som konsumenter är vi lätt bortskämda med att få fart på vår fantasi. Vi är vana, oftast på ett omedvetet plan, att hela vårt känsloliv dras in i en virvel av drömmar som leder till önskningar och begär. När detta inte sker. Blir allt väldigt ointressant. Och trött. Och vi inser snabbt att vi skiter i de dyra möblerna – för ärligt talat är de nog för dyra. Vi ser ingen vits till att ta det där banklånet för att köpa taklampan Kotten, som hänger i taket ovanför en sliten källartrappa. Vi blir inte alls övertygade.
Det kanske är bra. För oss. Men knappast för Svenssons i Lammhult.
Vi tågar ned i källaren för att se om vi åtminstone kan fynda lite. Här försvinner glädjen helt. Trasigt och nött. Buckligt och stött. Det är inte så mycket ”förra årets design” som säljs billigt, utan ”olycksfåglar från utställningen”. Alltså möbler som har tappats på huvudet och fått sprickor och trasiga hörn, som nu säljs till 20 eller 30% rabatt. Njaaa. All energi är som bortblåst.
Syrran och jag inser att vi måste ha en kopp hett kaffe och rejäl kardemummabulle. Så vi går upp och frågar efter fiket.
Personalen ser lite håglöst på oss.
– Ja, alltså. Vi brukar ha ett sommarkafé. Men det har inte kommit igång än. Vi har inget här. Men nere i byn finns ett konditori.
Inne på Svenssons i Lammhults mysiga (men eftersatta och lika oengagerat stylade innergård) målar syrran och jag upp en vision om att här skulle bannemej fiket vara.
Tänk bara: Engagera en duktig barista, fyll en oväntad köpmansdisk (kanske Kerstin Olbys underbart vackra sideboard/byrå med kalkstensskiva) med saftiga hembakade bullar, smålänsk ostkaka med grädde och sylt, rabarberlemonad och goda smörgåsar.
Låt fikagästerna njuta sittandes i de formsköna möbler som finns att köpa i butiken, offra mjuka dynor på stolarna (även om de slits ut) så att man sitter precis så skönt som man skulle sitta om man hade köpt möbelgruppen till sin egen uteplats. Kanske till och med hängmattor i en hörna med inredningstidningar. Satsa på utebelysning och fyll innergården med de egna urnorna fyllda med Dr. Vesterlunds citrondoftande pelargon… Fantasin drog iväg.
Varför gör den inte det hos ledningen för Svenssons i Lammhult?