Tillhör du dem som sporadiskt kikat in i mitt Finrum, vet du att jag länge har tjatat om nya stolar till matbordet. De vi har, en gång köpta på mio, börjar spricka sönder i sitsarna.
En favoritstol så långt jag kan minnas är Arne Jacobsens 7:an stolar, modell 3107, som tillverkas av Fritz Hansen.
Runt ett köksbord är de vanliga stolarna i formpressat fanér jättefina.
Men runt ett matrumsbord känner jag att en stoppad mjuk stol passar bättre. Att köpa nya skinnklädda stolar har inte funnits på kartan. De är alldeles för dyra! Men fina begagnade för halva nypriset skulle kunna vara ett alternativ.
Det här inträffade innan jul. Jag hade i flera månader väntat in de rätta stolarna på auktionssajten Lauritz och blev helt euforisk när de sålde en grupp om 6 stolar, nyklädda i mjukt cognacsfärgat läder.
Åh, vad spännande det var när auktionen tickade ned. Det blev lite budgivning men vi hade grundplåten till stolarna klar, så att de steg i pris lite grann var okej.
Klubbslag 18000:- och sedan provision, klubbslagsavgift och frakt, de fanns på Lauritz auktionshus i danska Esbjerg, så blev totalsumman 25000:-
Jag vet. Det är väldigt mycket pengar. Mitt enda försvar är att jag ska ha stolarna så länge de håller, vilket i detta fall borde bli minst 15 år, då originalstolarna är tillverkade i mycket hög kvalité.
Gladare än barn på julafton åkte vi till Norrköping och hämtade ut stolarna. Jag ömsom smekte stolsskinnet, och ömsom skällde på Eric för att han inte höll i dem tillräckligt varligt på väg till bilen. Där lindades de in i filtar och så for vi hem med vår skatt.
När vi ställde in stolarna hemma, noterade jag att vissa underreden var i blank krom…
medan andra underreden var i mattpolerat krom.
Sedan ställde vi stolarna mot varandra och såg att ryggplattorna på ett par av stolarna märkligt nog hade olika höjd. Det skiljde faktiskt flera centimeter.
Slutligen insåg vi att även sitthöjden varierade på de sex stolarna. Två stycken hade höjden 42 centimeter, två stycken var 43 centimeter och två stycken var 45 centimeter.
Vi hade fått ett ihopplock av stolar i olika utseende, varierad sitthöjd och med varierad höjd på ryggplattan.
När vi ställde våra nya stolar runt matbordet såg det inte klokt ut!
Den lägsta stolen nådde inte ens upp över bordskanten. Och när vi provsatt stolarna kändes det som om vi var fyra år igen, och bara precis nådde upp med hakan över bordet.
Nu började en lång process. Jag googlade på stolarna på nätet och blev vis i efterhand.
Jaha. De första stolarna som Arne ritade var anpassade efter de lägre köksborden som fanns på mitten av 1950-talet. Alltså var 42 centimeter en passande sitthöjd. Då. Idag har vi bord som normalt är 70-74 centimeter höga, då är en sitthöjd på 46,5-47 centimeter mer lämplig. Anledningen till detta kan vara många. Kanske är vi lite längre idag än på 50-talet?
För i takt med att benstommen växte, höjdes bordshöjden och således sitthöjden på stolarna. Så med årtiondena steg stolarna från 42 centimeter till idag 47 centimeter.
Stolarna hade sålts som ett set på 6 stycken. Det stod inte en bokstav i annonsen om att sitthöjden var lägre än normalt, eller att stolarna skiljde sig sinsemellan.
Vi reklamerade stolarna hos Lauritz i Danmark. De skickade en transportör från Stockholm som hämtade upp stolarna hos oss i Nyköping. Efter drygt en månad var reklamationen godkänd i Esbjerg och vi fick tillbaka våra pengar, insatta på kontot. Tyvärr glömde danskarna frakten, så det fick vi påminna dem om. När de sista 1500:- för frakten var återbetalade till oss, kunde vi summera våra insatser.
Pengarna var tillbaka (ja minus kostnaden för att skicka betalningen via IBAN, som vi tydligen skulle stå för, men det var ingen större peng, kanske 130 kronor). Men framförallt hade vi lagt ned en jäkla massa tid på att hämta stolar, mejla fram och tillbaka massor av gånger och att samordna vår vardag med transportör som kom och hämtade stolarna när de skulle returneras.
Det tråkigaste av allt är nog ändå de krossade förhoppningarna. Jag kan verkligen säga att det var något av en antiklimax när jag insåg att vi, trots ansträngningar inte kunde övertala oss själva att vara nöjda med köpet. Det gick faktiskt inte att sitta, både högt och lågt, runt samma bord.
Man kan summera hela den här Lauritz-upplevelsen med:
mycket skrik för lite ull!!!
Idag har vi fortfarande våra alltmer söndervittrande mio-stolar i konstskinn, ni vet en sådan där yta som gör en lätt svettig i stjärten.
Efter det misslyckade inredningsinköpet har jag inte bara fallit av hästen. Jag har fått mig en välriktad och uppfriskande hästspark också.
Men det är bara att hoppa upp i sadeln igen.
Jakten fortsätter.