Först kände jag mig stark som en egyptisk pyramidbyggare. Jo, men bara de första trappstegen. Sedan började benen skaka. Tungt det var, det här skåpet.
Jag blev torr i munnen och hjärtat bultade som en stångjärnshammare. Ångra ångra. Det var försent att backa uppåt. Skåpet strävade nedåt. Vi var en ojämn matchning, då skåpet hade tyngdlagen i sitt lag.
Det var en stund där i vindstrappan som jag nästan tog till lipen. Handen hade fastnat mellan skåpet och väggen. Jag tänkte att det skulle bli som i boken 127 timmar. Att jag och den där galna Canyon-äventyraren var av samma skrot och korn. Här skulle jag nu behöva sitta i 127 timmar tills jag samlat motivation till att gnaga av mig handen.
Fa’n heller, här gnags ingenting.
Jag sköt fram höften och tryckte till. Prisa ske gud för höfter. Skåpet rörde sig och jag fick bort handen.
In med dig i badrummet. Nu ska vi se…
Jaha. 2 centimeter för högt.
Skåpet får inte plats under handdukstorken.